Träning genom livet...

När jag var i tonåren rörde jag inte mycket på mig.

Latmasken var högt prioriterad under denna period.

Eller till saken hör att jag är dålig på allt med boll, och

här fanns inte så mycket annat att välja på.

Tillbringade några timmar på barngympa som barn,

gick vidare till basket, som jag SÖG på.

Fick nys om trampolin under högstadiet och tyckte faktiskt det var riktigt roligt.

Dock var jag oerhört mörkrädd och för att ta sig hem fick jag kliva på bussen,

som under kvällen inte gick lika ofta. Så jag fick vänta länge i stan.

Gav upp!!

O under gymnasietiden gjorde jag inget. (utan skolgympan)

Så ibland undrar jag hur jag kunde hamna där jag är idag?

För idag kan jag inte tänka mig ett liv utan träning.

Jag kan tacka min lyckliga stjärna att step-up ramlade in i stan under 90-talet.

Sakta, sakta började jag bygga upp mitt träningsbehov.

och nu ca 18år senare håller jag fortfarande på.

Jag hoppas att det kommer hålla livet ut, 

för idag är det en självklarhet att röra på sig.

Det sitter i ryggraden.

Många människor tvingar sig till träning.

Men för mig är det en del i min rutin.

Veckan innehåller alltid jobb, mat, och träning.